Skriver ner en snabb tanke; när man pratar med någon som har det mycket sämre än en själv i vissa aspekter så blir man först hemskt deprimerad och känner stor sympati till denna människa, men sedan, iaf jag, så blir man otroligt lycklig och tillfredställd med sin egen tillvaro.
Jag gick ifrån jobbet och var kär som aldrig förr.
Men jag tycker fortfarande synd om denna människa, vars namn man inte nämner såhär.

Vad finns det att säga?
Häromkvällen kom en kille från Kenya fram och frågade om jag ville bli hans svensklärare, jag tackade självklart nej, sen springer samme kille efter min från bussen och frågar om jag vill gifta mig med honom, ännu en gång - jag tackade självklart nej.
Konstig människa, gjorde mig lite skraj över att åka till Kenya nästa år.
Men bara lite, jag åker ändå.

Som jag berättade för Elin tidigare idag, så mötte jag Lars Winnerbäck på Stockholms gator i förra veckan.
Vi fick ögonkontakt och och log mot varandra.
Han blev ju självklart kär i mig, det såg man på en gång, men jag har ju redan en käresta.
Så där gick LW på en nit!
HAH, typ.

Mina jävla naglar är på tok för långa, och det blir stavfel överallt för att dom åker all världens väg över tagentbordet.
Ska dit på onsdag och fixa till dom.

MEN NU, duscha.

Kärlek till folket.