tänkte att jag skulle skriva om förra veckans moments.
jag har tre.
första var när bettan skickade en låt till mig över msn, det slutade med att jag satt och grinade för jag saknade henne så mycket. har ju för bövelen inte sett flickjäntan på hur länge som helst.
den andra var när jag var med ella och jobbade, och hon var så himla duktig hela dagen, på vad ska vi inte gå in på för då förlorar jag mitt jobb, men jag kände hur kärleken strömmade och hur mycket jag tycker om den lilla tjejen.
den tredje och sista big moment förra veckan var när jag var ute och gick med ella, och vi gick samma promenad som när jag pratade med Anna i över en timme i telefon en gång. började genast tänka på annsingen och hur mycket jag saknar henne. bu-fucking-hu. typ.
inte väl komponerat, men det var iaf mina moments.

helgen var väl mindre rolig.
carro blev jättesjuk, så skjutsade in henne på brommas närakut, hon hade njurbäckensinflammatio och fick sin medicin. sen ringde hon när jag kom hem och var jättedålig, så jag lubbade hem till henne och skjutsade henne till akuten. inte mkt att klaga på eftersom det gick snabbt och hon fick sina pengar tillbaka.
hon mår bättre nu iaf.
lillstackarn.

SEN DÅ!
jo, träffade en neurolog idag, vilket jag har längtat till, ja jag sa det. men det gick åt helvete när kärringen tittade i min journal och såg att jag träffat 7 andra läkare. då drog hon slutsatsen att om dom inte kunnat hjälpa mig så kunde inte hon heller. hon var ju trevlig och så, men maken på uppgivenhet har jag inte sett hos någon annan än mig själv.
det slutade iaf med att jag satt och grinade i det där lilla rummet och ville väl dö eller något. jag nämnde att min mor var sjuksk. och tyckte att jag skulle röngtas, doktorn sa då att allt hon gör med mig är onödigt och  bortkastad tid, men ville min mamma att jag skulle göra det så fick jag göra det.
jag blev jävligt matt och ville inget hellre än att bomba hela jävla läkarhuset.
sen när blev det normalt att svimma minst en gång per månad och ha konstant huvuvdvärk? och när blev det accepterat som läkare att inte göra sitt jobb, för några andra uslingar inte kunde göra det?
den enda anledningen till att jag träffat x antal läkare är för att dom inte har kunnat hjälpa mig och varit allmänt odugliga.
så, så fort jag kom ut därifrån så ringde jag och grinade inför pappa, kändes som det enda rätta att göra.
och vad har jag lärt mig? jag hatar svensk sjukvård mer än någonsin, och jag trodde inte detta var möjligt.
detta kommer nog bli ett hett diskustionsämne mellan mig och rillish.

med detta sagt så får det fan vara nog.

vill iaf avsluta det hela med att gratulera världens bäste karl, min pappa, som förundrar mig med hans kärlek och visdom ;). bästaste babbo.