Eftersom det är min blogg, så skriver jag om vad jag vill, och just nu står självömkan på agendan!
Då det är ett uttjatat ämne så är det bara jag som tycker synd om mig själv.
Men idag så svimmade jag på jobbet, och det var en av de värsta jag varit med om hittills, förhoppningsvis aldrig igen på det här viset. Fick världens jävla hjärtklappning och skakade som en annan knarkare, hoppade hejvild i hela kroppen innan jag säckade ihop.
Fick gå hem tidigare.
Slutsatsen är alltså att jag tycker synd om mig själv.
Jättemycketsynd.

Pratade med Elin när jag slutat, och vad kan man säga om det, annat än att karlar är till besvär.
Det känns bra att varje gång nån av Elin eller jag har problem med detta folkslag, så har även den andre det.
Det känns tryggt och bra.
Fast ändå inte, men vi är emo tillsamans, det som är bra.
Synd om oss två.
Jättemycketsynd.

Jag och lilla Hjördis gick hem till mormor och Albin.
Det var ett lyckats besök för de två hunddjuren.
Albin blev hopplöst förälskad och Hjördis fann sig i det.
Jättemycketbra.