Löst snack?

Jag har funderat lite på psyket idag.
Och med det menar jag allmäntillståndet hos en själv, hur fuckad man kan vara.
Det som gjorde att jag spinnade iväg var att mamma var så himla söt och köpte nya jeans till mig, eftersom alla dom gamla är för stora. SÅ! Jag står alltså i provhytten och testar jeans, positiv som jag är tar jag ett par i stl 27 och testar. (Har haft 28 ett tag nu) Men dom är för stora, så jag tar stl 26 - fortfarande för stora. Det slutar iaf med att jag hittar ett par bra jeans i stl 25. Det är alltså det minsta jag någonsin haft. Aldrig i mitt liv har jag köpt jeans i den lilla storleken.
Kul, dåligt, jobbigt, whateves. Grejen är den att när jag kollar i spegeln så tycker jag inte att jag ser någon skillnad. Men det måste onekligen vara så eftersom jag har gått ner 3 jeansstl på 3 veckor.
Detta är allstå inte hälsosamt på en fläck, det är jag mycket väl medveten om. Det finns inte en chans att kroppen mår bra av att gå ner så mycket på kort tid. MEN, det jag vill komma till är -jag ser ingen skillnad alls, förutom att nyckelbenen syns (vilket de aldrig gjort tidigare), och jag undrar då hur långt det skulle kunna gå innan man klassar sig själv som "smal" eller skinny bitch för den som vill. Så, det statement som jag kommer fram till är att min syn på mig själv är jävligt skev, att jag är fuckad och att jag måste jobba på den biten. Jag vill inte ha samma tankesätt som dom pro-ana-brudarna har, så nu ska jag sitta här på min stol i köket och fokusera på det.


Massa skitsnack? Mycket troligt, men är det min blogg så är det min blogg, och har ni inte märkt det tidigare så skriver jag enbart skitsnack. Inte mycket vettigt kommer ut ur det här.





En lightsaber och en liiiiiiten sneak peak på nya frisyren, fast den syns ju inte alls iofs.
Ni får tålas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0